tisdag 10 november 2009

Att det kan vara så jobbigt...

...för en liten hund att träna fotgående. Eller vad vi nu ska kalla det. Syftet är iaf att Otto ska gå på min vänstra sida och vara uppmärksam på vad jag gör. Träningen går till så att jag berömmer i massor när han är på rätt stället och proppar i honom godis vart femte steg eller så. Hittills har han fattat galoppen ganska bra, men tycker övningen i sig är trist och man får påminna honom hela tiden om vad det är vi gör. Normala tider vågar jag inte träna det här med Otto lös, för möter vi en annan hund så sticker han som ett skott och hör absolut inte att jag ropar. Att möta folk är dock inga problem, och han har gått bredvid mig med nästan fullt fokus från svärföräldrarna och hem, vilket är kanske en km. Jag var väldigt imponerad då!
Idag gick det dock lite mera trögt, men han klarade ett halvt varv runt fotbollsplanen (vi har två fotbollsplaner som det går en cykelbana runt precis här i närheten, där går vi ofta ett par varv). Vi mötte en granne och stannade och pratade och efter det gick det inte att få Otto fokuserad igen. Men jag är nöjd ändå. Och sen när vi kom hem så var det hur lugnt som helst, så lite tröttsamt måste det ha varit med träningen. Bra det!

Har också kommit på en nackdel med att ha en liten hund. Det är ju nämligen långt ner till hunden om man ska peta in godis eller korrigera när han inte lyssnar. Går liksom inte att göra i farten på samma sätt som med en större hund.

Och just det!! Otto är allt en riktig marodör och hängde väldigt löst i söndags! Väldigt billig liten hund just då... Han spenderade nämligen lite av sin tid med att tugga sönder min bästa handväska.
Jag vart helt saligt förbannad och visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv, för att skälla ut hunden som jag tyvärr inte kom på på bar gärning leder ju ingen vart. Och visst är det inte hans fel, men han kan väl ändå så hålla sig till sina egna leksaker!!
Fast iofs, nu har jag ju fått en ursäkt att köpa en ny handväska...

söndag 8 november 2009

Otto på Tupperwareparty

Det är ju så här skojigt att min kära svärmor säljer Tupperware, och när hon skulle ha party hos Å&E så följde vi med. Å&E har nämligen två fyrbenta damer och jag tyckte att det umgänget kunde vara nyttig social träning för Otto. Och tro mig, det var det. Å&E har nämligen inhägnad tomt, så när vi kom dit var det i stort sett bara att hiva in Otto osså var leken igång. Kan ju tillägga att hundarna träffats förut. Och jäklar vilken lek det blev. Soya, som är en finsk lapphund, var den som var mest aktiv med Otto i lekandet, men Tova, som är någon slags strävhårig basset som de brukar jaga rådjur med, var mera som en gammal dam som tittade på. Dock är ingen av damerna speciellt gamla, båda är cirkus fem år.
Otto hade hur som helst skitkul och var dödstrött när vi kom hem. Här bjuder jag på lite bilder:





Det är jobbigt på demo, Otto tröttnade på att ränna runt och somnade under bordet.











Tova spanar i soffan.












Det är sanslöst otacksamt att försöka fota en svart hund med kass mobilkamera, men jag försökte iaf. Detta är Soya.







Det är dessutom helt hopplöst att lyckas fånga två hundar på samma bild, men jag försökte iaf =P







Och just det, vi var ju till veterinären för Ottos 1-års vaccination och kollade då även statusen på Otto gällande patellaluxation. Han har grad 0 på höger och grad 1 (medialt) på vänster. Som jag fick det förklarat för mig av vår veterinär så lär det inte påverka honom i vardagen, vilket ju är det viktigaste.

tisdag 27 oktober 2009

En födelsedag och en extra timme av oljud

Först och främst: Vår lille skrutt har fyllt ett år!! *fanfar*
Födelsedagen gick ganska obemärkt förbi eftersom matte har en hemtenta, och därmed inte har tid att vara extra rolig för Otto. Vi får göra det en annan dag istället. Dock fick han älgben att gnaga på så han klagade inte direkt.

Sedan har jag upptäckt att Otto inte riktigt hängt med nu när vi ställde om klockan i helgen. Han börjar nämligen tjuta efter husse en hel timme innan husse kommer hem från jobbet. Vilket ju är den tiden husse kom hem när vi hade sommartid, men såhär på normaltiden så har ju saker och ting förskjutits en timma. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det lilla uppskruvade odjuret, har försökt med det mesta. Om man sysselsätter honom en stund (ex tränar lite tricks) så funkar det för stunden men så fort man är klar så är han tillbaka där vi var innan. Inga leksaker är intressanta, inget tugg är roligt. Han bara springer fram och tillbaka och piper och skäller och verkar allmänt stressad och orolig. Och så fort husse kommit hem och Otto fått hälsa så går han och lägger sig och somnar direkt. Snälla kom med tips med vad jag ska hitta på för jag blir knäpp!

måndag 12 oktober 2009

Golfhunden Otto

Jag och N var bjudna på bröllop i helgen och det var ett fantastiskt bröllop. Men vad gör man med sin lilla fluffiga vän när man vet att man ska vara borta hela dagen? Jo, man får såklart försöka övertala någon vänlig själ att vara hundvakt. I vårt fall bad jag mina föräldrar, då bröllopet vi var på var en tillställning inom N's släkt.
Mina kära föräldrar sa okej och kom vänligt nog och hämtade Otto redan klockan 11 i lördags. Med tanke på att bröllopet började kl 15 och det var en bit att åka så var vi ytterst tacksamma över detta. Exakt vad dom gjort tillsammans under lördagen och söndagen tills Otto lämnades över till vid ca kl 18 på söndagen vet jag inte, men lite granna har jag fått höra. Bland annat att Otto gått med på två golfrundor och inte tyckte att min pappas golfbag var speciellt rolig att ha vara i närheten av då den skramlade. Han är alltså på god väg mot att bli golfhund! Sedan fick jag höra att Otto tydligen charmat min morbror så till den grad att min morbror matat Otto med korv(!). Otto tenderar ju till att komma ihåg vem som ger honom godsaker ganska länge, han nosar fortfarande på handväskor sedan min kära farmor gav Otto godis ur sin handväska när han bara hade bott hos oss ett par veckor.
Mamma berättade också att Otto fått torrfodret med mjölk och med skinka. Snacka om lyxweekend för lilla hunden! Han kommer tro att han bytt ner sig nu när han är tillbaka hos oss ju...

Hur som helst så var bröllopet underbart trevligt, ett stort tack till G & M för att vi fick komma! Och ett stort tack till mina kära föräldrar B & L-O för att de gjorde det möjligt genom att passa vårt lilla odjur!

söndag 4 oktober 2009

En händelserik dag

Idag har jag i egen åsikt inte gjort så mycket. Jag var på lunch hos min "svåger" och hans flickvän, promenerade lite och åkte hem. Otto var med hela tiden, och ser man det ur hans perspektiv så är dagen helt plötsligt väldigt händelserik, det hände massvis med saker som inte sker på vanliga dagar.

Dagen började med att matte och Otto tog en kort kiss-promenad och sedan blev Otto instängd i köket medan matte duschade och gjorde sig klar. Så långt är dagen precis som vanligt. Men sen började det hända konstiga grejer.
Vi gick ut igen och klev på den här stora konstiga orangea saken som tydligen kallas buss, och som även svänger, lutar, skakar och låter konstigt. Och när man kliver av den är man på ett helt annat ställe än när man klev på den. Sedan gick vi genom lite betongdjungel, där Otto visade vad han tyckte genom att skita mitt på ett litet torg, och sedan vidare förbi en massa läskiga bilar och igenom en konstig tunnel. Efter det blev allt lite normalt igen, Otto nosade och kissade på varenda träd och stolpe och spanande efter alla andra hundar vi såg.
Vi gick till en gräsplätt och lekte med lite löv i vinden, vilket var hur roligt som helst och Otto ville inte riktigt gå därifrån, men när matte ropar så vet man ju aldrig vad för kul det kan komma. Sen gick vi in i ett konstigt hus och uppför en massa trappor och ringde på en dörr och där dök M & M upp och det är ju hur roliga människor som helst! Och efter att Otto nosat igenom hela lägenheten så ringde det på dörren igen och A & S kom och dom är ju också jätteroliga! Otto var så upphetsad och glad att han inte kunde varva ner så matte fick hjälpa till, och efter det så var allt frid och fröjd. Alla människorna åt och Otto tuggade på ett tuggben.
Sedan bar det av nedför alla trapporna igenom och ut genom den läskiga genomskinliga dörren och vidare för en promenad på ställen som vi aldrig varit på förut. Det fanns massa spännande hundar att spana på med matte lät inte Otto hälsa på en enda. Vi lekte med kvistar och Otto busade till sig ordentligt och fick tömma lite energi. Sedan gick vi förbi en massa träd och genom betongdjungeln igen osså bar matte ombord Otto på en sån där konstig orange grej igen och när vi klev av den så var vi hemma. Skumt! Och när vi ringde på hemma hos oss så öppnade husse! Husse som varit borta i ett par dagar, så Otto blev verkligen jätteglad att se honom.

Kan tillägga att lille Otto sovit i stort sett non-stop sen vi kom hem. Det är jobbigt att vara en liten hund som får vara med om en massa konstiga saker, alla på samma dag...

lördag 3 oktober 2009

Flexikoppel, borstar och regn

Som jag tidigare berättat så har vi köpt ett Flexi-koppel, ett extra långt ett. Detta eftersom Otto hade knäck i öronen i ett par veckor och inte gick att ha lös. Det verkar arta sig så pass bra att han börjat lyssna igen och dessutom är väldigt glad i att komma när man ropar även om man inte mutar med godis (jag brukar alternera mellan godis och kel som belöning). Hur som helst så har i alla fall jag börjat använda Flexit ganska mycket, och det är precis som min pappa kallade det ett latmans koppel. Dock ett mycket praktiskt sådant om man har en hund som fungerar bra i ett vanligt koppel. Otto har alltid fungerat mycket bra i vanligt koppel, både när vi kört med sele och halsband. Dock är Flexi en sanslöst dålig idé om man har en hund som drar nåt så förbannat, eftersom hunden alltid kommer att vara så långt bort från dig som är praktiskt möjligt. Men det vet inte många hundägare, men det ska jag inte gå in på nu för då blir jag bara otrevlig.

Ämnesbyte!
Otto som den spets han är har ju VÄLDIGT mycket päls och att när man väl ska borsta honom ta sig igenom denna pälsen är inte det enklaste. Vi har hittills haft tre verktyg som det funkat hyfsat bra med, nämligen en vanlig borste med metallpiggar (ser ut som en vanlig hårborste ungefär), en gles kam och en Furminator. Men eftersom borsten gått sönder (kudden som piggarna sitter i har lossnat från resten) så traskade vi in i en zooaffär häromdagen i jakt på en ny. Då vi antagligen såg lite vilsna ut vid hyllan så kom det fram en kvinna som arbetar i butiken och undrade om vi behövde hjälp, och det gör vi ju alltid i såna situationer eftersom det finns miljoner prylar att välja på till hundar. Hon rekommenderade en helt annan sorts kam till oss som skulle dra ur massvis av lös underull från Otto och att han inte skulle gilla det men att det skulle funka, så vi slängde med en sån också.
Väl hemma så var det dags för lillskrutten att borstas igenom och vi testade det nya verktyget och helskotta va ull vi fick loss! Fast precis som kvinnan i butiken sa så tyckte han inte om det, det var skrik, pip och gnällkalas hela tiden vi höll på. Men vad ska man säga, vill man vara fin får man lida pin...

Ämnesbyte!
Vi har ju länge konstaterat att Otto är en fjolla och en fegis, vilket iofs inte gör mig så väldigt mycket, men idag tog nästan priset. Det spöregnade på diagonalen ute, och var kallt som atta för hösten kom ju den här veckan. Men hunden måste ju ut och få pissa och skita ändå, så jag satte på honom regntäcket, sele och koppel, klädde mig själv ordentligt och så gick vi ut. Efter knappt tio meter kan jag bara konstatera att min lill-fis är en lite lady, för regn är ju tydligen väldigt äckligt och går man bakom matte och runt alla vattenpölar så kanske man inte blir lika blöt. Han ville hur som helst verkligen inte vara ute och gå i det vädret, så jag fick i stort sett släpa med mig hunden på en kortis så att han i alla fall fick chansen att göra sina behov.
Undra hur resten av hösten kommer bli...?

måndag 21 september 2009

Löptik!

Otto träffade sin första löptik häromdagen. Lite historiskt så.
N var på fotbollplanen med honom och kastade boll, det funkar ju suveränt nu när Otto lärt sig att om man tar med sig bollen till husse så får man godis. Hur som så dök det upp en annan liten hund på plan så N kallade in Otto och kopplade honom för att prata med ägaren till den andra hunden först innan de eventuellt skulle kunna få leka tillsammans.
På väg bort till ägaren som vid det laget hade kallat in sin hund också så tycker N att Otto drar väldigt mycket mera än vad han brukar göra när han drar mot andra hundar vanligen. Och se på fan, för när N börjar prata med ägaren till den andra hunden så visar det sig att den andra hunden är en tik som löper. Inte konstigt att lille Otto gjorde sitt bästa för att släpa N efter sig åt rätt håll.
Men min fundering är bara vad man har i huvudet om man släpper lös en tik som löper på ett ställe där det ofta finns lösa hundar? Man ber ju verkligen om att tiken ska bli parad med gud vet vad.

Sen verkar Otto ha tagit ett steg tillbaka i träningen, eller det har vi väl allihopa, för han lyssnar mycket sämre numera än vad han gjort tidigare. Det går knappt att ha honom lös eftersom han går dit han vill och inte kommer när man ropar. Så vi har beslutat att köpa ett flexi-koppel, som vi visserligen båda är allergiska mot, men för att ha i skogen så att han kan låtsas att han är lös och så att vi kan öva mera inkallning. Behöver jag säga att vi valde det extra långa på 8 meter?

I övrig så fungerar allt jättebra, Otto klarar av att vara ensam upp till tre timmar nu så jag och N kunde åka och handla tillsammans under helgen. Visst hade han kunnat vara hos mina svärföräldrar, men det är ju ingen ensamhetsträning. En liten detalj är dock att han får lyssna på ljudböcker med harry Potter när han är ensam hemma, eftersom vi moderna unga vuxna inte ägen en radio. Men det funkar bra och jag tror det hjälper eftersom jag lyssnat på HP hela sommaren, så rösten är väldigt bekant för honom.

fredag 4 september 2009

Otto vs äggkartongen


Är man lite påhittig som matte eller husse är det långt från svårt att fixa egna leksaker och utmaningar till hunden. Otto brukar få det mesta i kartongväg här hemma, fyllda med nåt gottigt för motivationens skull. Vi brukar fylla med torrfoder.
Här har jag för första gången provat en äggkartong, som jag helt sonika bara hällde lite torrfoder i, stängde igen och ställde ner på golvet. Det blev en massa nosande först, och sen när han fick tag i ett hörn så bar han iväg den till sin filt i vardagsrummet där han fortsatte greja ända tills han fick upp locket och allt det gottiga trillade ut.
Annat vi använder är toarullar och hushållsrullar, alla mindre askar (tänk tablettask), nu också äggkartonger och annat man kan fippla ihop. Vill man att det ska ta extra lång tid kan man tejpa ihop lite granna, men då får man vara mera uppmärksam så att Otto inte sväljer plasten.

Andra leksaker som vi upptäckt är grymt roliga i det här huset är äpplen. Otto kan rulla runt och gnaga lite på ett äpple ganska länge. Han får visserligen sällan äta upp ett helt, men roligt har han. Sen brukar han leka med lite vad som helst. Han har dessutom börjat förstå att om man kommer tillbaka till matte eller husse med bollen så kastar dom den igen!

Vår lille hanhund lyfter numera på benet i stort sett varje gång han pissar, och han har sina ställen på den vanliga rundan där det alltid ska nosas ordentligt för att sedan pissas på nytt. Han har bara juckat på folk nån enstaka gång, men minsta lilla antydan till det gör matte och husse mindre glada och vi säger till honom direkt.
Hoppandet har blivit lite bättre, kanske för att vi konsekvent bara hälsar på en hund som har alla fyra tassarna på marken. Skällt har han gjort en del senaste tiden, men det börjar bli bättre, idag skällde han inte ens när posten kom. Eller så är det vi som blir duktigare på att ge beröm i rätt tidpunkt. Vem vet?

lördag 22 augusti 2009

Nu är det garanterat en pojk!!

När jag vaknade idag (har jobbat natt hela veckan så det här var på eftermiddagen) så berättade sambon att han under en av dagens promenader sett Otto lyfta på benet!! Jag har hittills inte sett det själv, men jag litar på sambon och konstaterar att 22 augusti blir ett litet historiskt ögonblick i Ottos hittills korta liv. Han fyller ju 9 månader på onsdag...

måndag 17 augusti 2009

Jag tror vi numera har en pojk!

Shit som vi har väntat och funderat på när detta ska hända, när ska han lyfta på bakbenet för första gången och börja markera och pissa överallt. Visst har han inte gjort det än, men oj oj vad spännande allt luktar och det måste noga analyseras innan man kan gå vidare. Då och då ger han även sitt eget bidrag, fast med alla fyra tassarna på marken. Det ser ganska komiskt ut, men det är tydligt att han inte längre bara pissar för att han är nödig.
N tycker att det vore bra om Otto aldrig börja lyfta på benet när han pissar, för min del känns det irrelevant. I vilket fall har vi ju en hanhund.
Igår hade han ett myggbett på nosen, såg ganska komiskt ut med värsta knölen på nosen när man såg honom i profil.
Åksjukan vid bilåkning gick bättre ett tag, ända till den veckan då han sov borta sex nätter eftersom jag och N jobbade nätter båda två och vi inte riktigt kommit så långt i ensamhetsträningen. Lille Otto slussades hit och dit mellan föräldrar och syskon, och visst var han lite orolig hos dem på kvällarna, men det var ju folk han kände och på platser där han varit flera gånger förut. Känns lovande att hans tillvaro inte hänger på att jag och N är närvarande.

Just nu håller vi på och ensamhetstränar för fullt, och det går ganska bra. Han måste nämligen klara två timmar nästa vecka då jag ska vara i skolan och N jobbar. Som det ser ut nu så piper han massvis de första fem minuterna och sen är han tyst. Hittills har en halvtimma inte varit några problem.
Känns bara konstigt att gå hemifrån och göra saker utan hund som jag lika så gärna skulle kunna ha gjort med hund. Men men, det är planering för framtiden och träning för att vi ska få en självständig individ. Bara vi inte får bakslag är jag enormt nöjd.

torsdag 23 juli 2009

Otto och dom andra djuren

Del 1: KATTER

Otto är ju inte det enda djuret i mitt och sambons liv, hur gärna han än skulle vilja det. Sambon har ju en kisse som bor kvar hos hans föräldrar eftersom jag är allergisk mot katter. Hon heter Smulan och är 10+, alltså i sina bästa år. Hon avskyr hundar som pesten och håller sig hellre i två dygn än att gå på lådan och klassificeras där med som en äkta utekatt.
Innan vi ens funderat på att köpa Otto så gick snacket mycket om hur det skulle bli med Smulan om det kom in en hund i mitt och sambons liv. Sambon var rädd för att hunden skulle ersätta hans älskade Smulan i hans hjärta, men så har de inte blivit, hans hjärta är stort nog för båda djuren.
Djurens möte med varandra är dock alltid en spännande tilldragelse. Vi har slutat vara försiktiga och hålla Otto kopplad inne när Smulan är inne för att dom ska få lösa det där med gränser och umgänge själva. Det har väl inte alltid gått så bra, men det är kul att kolla på. Otto är ju uppvuxen utan katt och fattar heller inte riktigt vad det är för konstiga djur som nästan ser ut som han men beter sig helt annorlunda. Grannens katt och Otto har funkat bra ihop, den vet nämligen inte ett smack om hundar och de brukar nosa lite försynt på varandra ända tills grannarna flyttade.
Men när Otto möter Smulan så fräser Smulan och Otto verkar tro att en rolig lek börjar. Det går så långt att Otto skuttar runt Smulan tills hon får nog och gör ett rejält utfall som både ser och låter värre än vad det egentligen är. Sen vågar han inte gå inom 2 meter från henne vilket gör det svårt för honom att ta sig runt i huset hos mina svärföräldrar. Min förhoppning är att Smulan kommer banka lite vett i Otto så att han lär sig att katter inte är leksaker som man kan jaga upp i träd.


Del 2: KOSSOR

Vid sommarstugan finns ett dike, på andra sidan om det diket är det en kohage. I kohagen går det kossor, och inga små ena heller, utan stora bjässar och en tjur och kalvar och grejer. Det är köttkor och det syns lång väg. På midsommar var Otto på utflykt ut i kohagen när jag var på dass, och det var ju frid och fröjd eftersom bonden inte flyttat in korna i den hagen än då. Men det dröjde inte många veckor innan kossorna gick i hagen som är granne med sommarstugan. Och jag kan säga som så att Otto inte riktigt gillar kor. Jävlar i havet vad han morrar och skäller och har sig och hur mycket man än säger åt honom som inser han inte att han inte behöver varna för kossorna eftersom vi redan vet att dom är där och att dom dessutom inte är farliga.
Och ger han sig ut i kohagen nåt mer i sommar och rullar sig i koskit så har jag lovat att kasta honom i sjön från Lunds brygga utan flytväst. Stinkhund vill vi inte ha i stugan!


Del 3: IGELKOTTAR

Igelkottar är spännande men lite äckliga djur. Dom prasslar sig fram genom världen och morrar han på dom så rullar dom ihop sig och Otto ser hur förvånad ut som helst. Och fick han skulle han nog försöka nosa, men det kan aldrig sluta väl så det låter vi bli.


Del 4: FÅGLAR

Otto har någon underlig inbillning på det här området om att han är tillräckligt snabb för att fånga fåglar. Får han chansen gör han i alla fall sitt bästa, men det går ju som det går, han kommer tre steg närmre fågeln och sen har den flugit iväg. Favoriterna att jaga är skator och sädesärlor, det finns jui väldigt gott om båda sorterna här såhär års.

fredag 17 juli 2009

När poletten trillar ner...

Det är ju helt suveränt när hunden äntligen fattar vad man menar! Vi har jobbat mycket med "låt bli" för allt han inte får ta i munnen, slicka på osv, medan "nej" har blivit lite negligerat. Men nu verkar poletten ha trillat ner. "Nej" används hos oss för att hindra honom från att gå någonstans eller göra något som inte har med munnen att göra. Och nu har han äntligen fattat!
Märktes första gången när jag var hos svärmor med honom och inte ville att han skulle lämna köket, så jag hindrade honom rent fysiskt genom att ställa mig ivägen tills han gick och la sig. Och sedan när han reste på sig och ville traska iväg ut ur köket så sa jag "nej" och han tvärstannade. Suveränt! Sen dess har det funkat hur bra som helst och vi behöver inte alltid stänga ut till balkongen längre utan kan säga "nej" när vi inte vill att han ska vara där. Och när han får vara där så sätter vi honom först och säger sedan "varsågod" med en gest mot balkongen, allt för att visa när han får och inte får.
Så det går framåt och det är härligt! Går inte fort, men det verkar som att dte fastnar i alla fall.

måndag 1 juni 2009

Kli i öronen?

Visst vet jag att man ska kolla öronen på hunden dagligen, men idag blev jag lite orolig när Otto under morgonens första kisspromenad skakade på sig massa gånger och rev med tassen i ena örat. När vi kom hem blev det till att slå upp öron i en av de tjockare hundböckerna vi har och se vad sjutton den kunde vara frågan om. Jag hittade att det är bra om man regelbundet torkar ur hundens öron med lite fuktad bomull runt ett finger.
Alltså gav jag mig fan på att jag skulle göra detta, plockade fram bomull, ljummet vatten och en stol för Otto att sitta på då han bara halkar på köksbordet.
Resultat: Det gick över förväntan, och efter att jag gjort detta har jag inte sett honom klia sig i örat nåt eller skaka på huvudet, så förhoppningsvis hjälpte det. Tror vi får ta och bygga upp en daglig rutin där vi borstar och kammar honom, torkar ur öronen, och kollar honom i munnen. Han gillar inte att bli kollad i munnen, men vi jobbar på det.

söndag 31 maj 2009

Åksjuk


Ja, att lille Otto-bus var åksjuk visste vi ju redan från början efter turen från Bollnäs och hem. Men igår nådde det hela till nya nivåer. Vi skulle till Munkfors för att fira N's farmor som fyllt år och gjorde en tur till sommarstugan på vägen. Stackars Otto spydde upp hela maginnehållet när jag lyfte honom ur bilen vid sommarstugan. Snacka om att man fick ågren då när vi visste att vi inte bara skulle åka längre, vi skulle ju hem igen sen också.
Kan ju berätta att Otto på alla sina bilresor hittills legat på eget säte eftersom jag och N trott att han säkert mår bättre av att se ut. Men när vi åkte buss förra helgen så låg han på golvet och mådde inte illa. Så på vägen hem från Munkfors testade vi den teorin och Otto åkte mellan N's fötter på golvet i framsätet. Och se på fan, hunden dreglade knappt nåt och spydde inte heller när vi kom hem.
Vi ska till veterinären på måndag, så jag måste skriva en lista med alla frågor jag har. Det är ju så att det där med avmaskning är något jag inte fattat, så det hoppas jag få förklarat för mig, bland annat. Och för att klargöra, Otto är inte dålig, vi fick en tid i Ulvsby för att jag vill ha recept på kortison mot ormbett och sånt skriver de inte ut över telefon.

torsdag 28 maj 2009

Lite slö...

Idag har Otto-bus varit ganska slö, sovit massor och hur jag än försökte har jag inte fått igång busen i honom. Visst har det vart ganska varmt och så, men man blir ju ändå lite fundersam. Men sen på kvällen kom husse hem och då blev det liv i hunden igen. Efter en långis med bilträning på kvällen så var han sitt vanliga glada jag. Härligt!
Dock har jag ringt veterinären (för första gången..) för att fråga en del om att Otto slickar på all metall han kommer över, om kortison mot ormbett och avmaskning, som är den stora gåtan (när ska man egentligen avmaska hunden?!). Det resulterade i att jag bokade en tid och vi ska dit på måndag. Ska bli trelivgt att träffa vår veterinär för första gången och se hur det är där utan att det är något allvarligt fel på hunden.

tisdag 26 maj 2009

Fästingar


Fästingar är små elaka kryp vars syfte på jorden jag inte förstår. Hittills har vi plockat fyra stycken från Otto, det var när vi hade det där örthalsbandet på honom. Sen fick jag nog och gick till Apoteket och köpte Scalibor Vet. Sen dess har vi inte hittat en enda liten elak varelse på vårt söta vita fluff, så det verkar som det fungerar. Jag räknar inte fästingarna som kryper i pälsen på honom när jag plockar dom, för dom har ju inte nått det giftiga som Scalibor-halsbandet sprider över kroppen på Otto.
Kan dock rekommendera fästingpennan som finns på apoteket (grön/vit), den var skitenkel att använda även för mig som aldrig plockat en fästing i hela mitt liv tidigare.
Och om någon unrar så använder vi inte Frontline eller liknande på Otto eftersom uppfödaren sa att hela hunden kan bli gul i pälsen av det. Blir inte så himla snyggt på en vit hund det...
Men jag måste säga att jag tänker vara väldigt försiktig med Otto när det gäller fästingar. Min brors boxer Bosse har nämligen fått tbe av ett fästingbett, så jag vet att sån skit finns här i området. Så vi vakar noga över Otto och har koll på var fästingarna satt och när vi plockade bort dom osv, eftersom både tbe och borrelia inte visar sig direkt utan det tar flera veckor innan symptom visar sig.
Jag hoppas dock att vi klarar oss utan sånt framöver!
Nu ska jag roa mig med att leta upp vilken veterinär som ligger närmast sommarstugan.

måndag 25 maj 2009

Shit pommes...

Ja, nu har jag och N varit hundägare i över tre veckor och det går faktiskt över förväntan. I början var det ju lite knackigt, men jag kan tänka mig att det blir så.
Otto är en glad och nyfiken liten hund som har lätt för att slappna av och inte hetsar upp sig för mycket. Han är lite osäker av sig, speciellt vid hundmöten på promenad och morrar gärna åt den andra hunden, men kommer den andra hunden närmre blir han rädd och drar sig undan. Vi har dock upptäckt att han inte har nåt problem med att hälsa på främmande hundar bara han får ta den tid han behöver, det är ingen 5-minuters process.
Otto är i stort sett rumsren, om man går ut med honom regelbundet. Visst har det hänt några olyckor, men det är ju knappast hans fel.
Vi har tränat en del och nu kan han "sitt" ganska bra och "ligg" börjar fastna. Vi har haft mycket fokus på inkallning och igår blev både jag och N positivt överraskade när vi båda vid olika tillfällen lyckades kalla in Otto när han var mitt uppe i lek med annan hund. YES! Det börjar bli nåt! Belöningarna varieras mellan godis och beröm, så att han aldrig riktigt ska veta vad han får eller vad som händer när han kommer till oss.
Ensamhetsträningen står på noll, men det kommer.
Bilåkning är inte något som Otto gillar, så till den grad att han knappt vill gå i närheten av stillastående bilar. Men det ska vi jobba på. Däremot gick det utmärkt att åka stadsbuss!
Något jag irriterade mig på i början var hur Otto skällde och morrade på alla ljud som finns i huset (vi bor ju i hyreshus), men det har börjat dämpas och det är mest brevbäraren som får sig en utskällning dagligen numera.
En söt sak med Otto är att han älskar att sitta på vår inglasade balkong och titta ut (vi bor ju på 3:de våningen så man ser en del). Han sitter så nära fönstret att hans andedräkt immar på rutan och när han inte ser nåt längre så flyttar han sig en decimeter och börjar om.

Vi trivs mycket bra med vårt lilla odjur och det är fruktansvärt roligt att vara hundägare! Bilder får komma i nästa inlägg, för jag vet inte riktigt vart kameran är...

måndag 27 april 2009

Lite som att vara gravid kanske?


Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men den senaste veckan har jag nog vart lite lätt gravid ändå. Eller nåt åt det hållet. Jag och sambon har nämligen besökt varenda zoohandel i stan och letat efter prylar till Otto. Det har funderats och diskuterats och massa hit och dit, men tillslut har vi det mesta som en hundägare behöver. Det som saknas är väl mat, men det tar vi och bestämmer hur vi gör med när vi ser vilken sort vi får med från uppfödaren. Värst av allt är nog försäkringsfrågan, för självklart ska lille underverket vara försäkrad. Men det finns ett gäng bolag att välja mellan och alla har olika självrisker och premier. Man blir nästa snurrig av att titta på sånt här. Det lutar dock mot Agria även om dom är dyrast, men inget är spikat än.

Ser väldigt mycket fram emot att få sätta mig i bilen på fredag och köra de 35 milen till Bollnäs för att hämta hem vår lille huligan. Det blir en valpsommar, och förhoppningsvis en riktigt bra en!

onsdag 22 april 2009

Det brinner i knutarna!!

Vi var i Bollnäs i helgen och tittade på valpar, min sambo och jag. Självklart blev vi båda störtförälskade, men man kan knappast förvänta sig något annat med såna här söta små dunbollar. På vägen hem började funderandet.
Ska vi köpa en valp? I så fall vilken? När ska vi hämta den? Vad behöver vi köpa för prylar?
Vi var båda överens om att uppfödaren var bra, valparna har växt upp på ett fint ställe och med många andra vuxna hundar, som dessutom inte bara var jappar. Valparna har fått åka bil och de har utsatts för miljöträning i olika former, bland annat promenad i stan.
Men man är ju fortfarande lite tveksam, ett hundköp innebär en kompis i 10-15 år som ständigt behöver uppmärksamhet och skötsel. Visst finns det hunddagis och man kan fixat dagmatte osv, men det är fortfarande min hund oavsett vem jag delegerar till.
Visst har jag drömt om en sådan kompis i massa år, men det vore inte ett stort beslut om jag och min sambo inte skulle tveka en hel del innan vi bestämde oss.
Idag ringde jag uppfödaren, för igår bestämde vi oss och tänkte att det är lika bra att vi sover på det också, så att vi verkligen är säkra. Och jag måste säga att så här i efterhand så känns det mycket bättre än vad det gjorde medan vi fortfarande gick runt och velade.

Hur blev det då? Jo, vi hämtar våran Otto den 1 maj.

måndag 6 april 2009

Kanske, kanske, kanske!!

Nu ni!
Idag blev jag uppringd av en dam som jag mailat via en blocket-annons. Visst, en blocket-annons är inte mycket att hänga i granen, men när den som annonserar är en seriös uppfödare som finns med på rasklubbens uppfödarlista är det en annan femma. Jag vart fundersam eftersom jag sett annonsen liggandes ute ganska länge och ville egentligen bara veta om den var aktuell eller inte, så jag skickade iväg ett mail här om dagen.
Och visst var annonsen aktuell! Så nu ska jag och mina kära sambo åka nästan 35 mil för att träffa små huliganer. När vi åker är inte säkert än, men bilen som vi tänkt låna måste in på verkstad först och lite andra detaljer. Men det börjar brännas när det gäller hundliv, och det kanske blir en Otto trots allt.

tisdag 31 mars 2009

Inte bara hundar...

Vet inte om jag tidigare nämnt vad det är jag pluggar till. Jag går ett program som jag stormtrivs med och det kommer verkligen bli roligt att vara färdigutbildad och få pröva mina vingar på arbetsmarknaden. Dock är jag inte färdig förrän våren 2010. Jag läser till Miljövetare, ett ämne som ligger väldigt mycket i tiden och som förhoppningsvis kommer få en större marknad än vad det har i dag och integreras i alla aspekter av företag, samhälle och privatliv.
Jag gör mitt bästa med de förutsättningar jag har för att vara en förebild inom miljöarbete, men det är ju inte så himla enkelt. En stor del i detta är dock att hitta miljövänliga val när det gäller personlig hygien, en front dit miljöfokuset inte riktigt nått än.
Sen december sköter jag mitt hår enligt balsammetoden, vilket de mår helt suveränt av! Man säger hejdå till schampo och tvättar endast med balsam. Man undviker därmed också alla ämnen som ett balsam inte klarar av att tvätta ur håret, exempelvis mineraloljor och silikoner. Dock är det fruktansvärt svårt att hitta bra hud- och hårvårdsprodukter utan dessa ingredienser, vilket har gjort att jag idag sitter och rör i en blandning av bivax, sheasmör och tistelolja. Denna salva ska bli min nya hudkräm. Just nu är det ganska spännande för jag följer inte riktigt nåt recept utan har gissat lite och smält ihop allting. Får väl se om den blir bra eller om jag behöver smälta om den. Har använt svenskt bivax och det luktar så himla gott!!

måndag 30 mars 2009

Men köp en valp då..!

Det där med valp är inte det enklaste. Självklart är det det enklaste sättet att skaffa hund på, men en valp kräver väldigt mycket under första året som jag inte riktigt vet om vi har möjligheten att ge just nu. Min sambo jobbar heltid, jag pluggar på heltid på distans, så jag är visserligen hemma, men det räcker inte.
En valp kan inte lämnas ensam, den måste tränas att känna sig så pass trygg att den inte sitter och ylar bara för att jag går ut med soporna eller till tvättstugan. Jag tror också att omställningen till ett liv med hund blir enklare om hunden redan från början är van att lämnas ensam kortare stunder. På en halvtimme hinner man ju faktiskt ganska mycket.
Jag har letat hund på blocket ganska länge, och annonserna där är ju som de är, det får man ju leva med, men det finns guldkorn. För några veckor sedan annonserades en mycket fin sexårig tik ut, jag ringde på den och hade väl egentligen ganska bra chans att få ta över henne, men det stod lite folk före i kön som det tydligen fungerade bra med, så det blev ingen hund den gången heller.
Vi har verkligen övervägt valp både fram och tillbaka, och det det brister på är inte pengar eller engagemang, utan tiden. Under våren är jag hemma alla dagar utom två, den ena dagen är jag borta ungefär 3,5 timmar och den andra är jag borta nästan sju timmar. Det går inte att ändra på och min sambo kan inte täcka upp dom tiderna varje gång. Valp får helt enkelt vänta...
Men det vore väldigt mysigt!!

måndag 16 mars 2009

Vems leder?

Jag har dåliga handleder. Jo jag vet att det låter fånigt, men dom funkar inte som dom borde. Jag har genomgått komplett utredning men läkare säger inte samma sak allihopa. Några har sagt att det inte är nåt fel på mig, trots att jag har ont. En annan har sagt att jag har en överansträgning, alltså att smärtan och symtomen kommer avta om jag lägger om mitt liv och använder händerna så lite som möjligt. En tredje tyckte att jag hade lite överrörlighet vilket kan förklara varför jag har ont och knyta ihop trådarna med de andra diagnoserna.
Är man överrörlig så tar man sig lättare ut i ledens ytterlägen och för mycket belastning på ytterlägena kan leda till smärta. Mina leder är lite knäppa och trasiga med andra ord. Dock finns det människor som lever med samma problem som jag har men som inte får någon smärta. Jag måste vara försiktig med lederna för annars kan det hela förvärras. Överrörliga leder kan bara bli värre, inte bättre. Så det gäller att jag passar mig.
Jag lyfter inte tungt, jag bär inte saker i händerna långa sträckor, jag plockar inte ur diskmaskinen eller dammsuger, bär sällan ut soporna, skriver nästan ingenting för hand, har stödskenor på handlederna dagligen. Jag lever ett begränsat liv, men det är något som jag vant mig vid. Problemet har jag haft i kanske 7-8 år. Det blir en livsstil som är mycket beroende av att jag har människor omkring mig som kan göra det andra åt mig eftersom jag inte borde.
Även detta ska vägas in i val av hund. Jag måste kunna hantera min hund utan att allt går åt skogen. Måste kunna hålla emot om den får för sig att rycka i kopplet, måste klara av den rent styrkemässigt. Dessutom vill jag inte ha en hund som är så pass liten att man gärna bär på den, vilket ju är dumt då jag inte ska bära tungt överhuvudtaget.
Vi får väl se vad som händer....

torsdag 12 mars 2009

Alltså...

Livet med Otto är egentligen inte ett liv på riktigt så mycket som det är en fantasi, en dröm om hur livet skulle kunna vara.
Jag är 23 år gammal, studerar på ett av universiteten i detta avlånga land och vet egentligen inte vad jag vill bli när jag blir stor eller vad jag ska ta mig till med något. Jag lever tillsammans med en underbar man som har enormt stort tålamod med mig och mina egenheter. Självklart har väl alla egenheter, men jag skulle nog vilja påstå att de jag har är lite mer omfattande och tar upp lite väl mycket plats i vardagen mot vad som kan anses vara acceptabelt.
Det här är min ventil.
Jag har alltid skrivit, läst massvis med skönlitteratur och har ett välutvecklat språk, men nu så här med högar av kurslitteratur att ta sig igenom så har min lust och kärlek till det skrivna ordet tagit sig en törn. Som tonåring skrev jag massvis med "börjor" på hur många historier som helst. Vanligen handlade de om unga tjejer med flashiga namn som råkade ut för svåra saker (sjukdom, diskriminering, otrohet, dödsfall osv) och som klarade av det galant efter som de var starka och stabila människor. Det var dem jag såg upp till och som de ville jag bli när jag var tonåring.
I somras var det fem år sedan jag tog studenten. Nu är det fem och ett halvt. Vad har jag gjort med mitt liv egentligen? Tror nog alla ställer sig den frågan förr eller senare. Men jag hade så många stora drömmar när jag tog studenten. Visst, jag visste inte vad jag ville bli, men jag visste vad jag ville göra. Jag ville förändra världen, lämna ett tydligt avtryck så att alla skulle veta vem jag var och vad jag gjort. Den önskan är inte lika tydlig längre. Visserligen finns det drömmar kvar, men de har ändrat karaktär, se helt annorlunda ut och innehåller inte så storslagna planer.
Min största dröm nu är att få leva Svensson-liv. Undersökningen som någon hade gjort och som dök upp i alla dagstidningarna i förra veckan stämmer. Trots att jag har alla möjligheter i världen att flytta utomlands, bli hjärnkirug eller bekämpa fattigdom så är det inte det jag vill göra med mitt liv. Jag vill att min underbara pojkvän ska gå ner på ett knä och fråga om jag vill bli hans fru. Jag vill få barn tillsammans med honom, renovera en villa som ser likadan ut som alla villor som byggdes i sverige på 80-talet, köra en kombi och ha en hundbur i bagagen. Sen kommer det kanske inte bli det enklaste jag gjort, och det kommer inte bli något avgörande för miljoner människors liv, men jag kommer att vara lycklig.
Livet med Otto är ett Svensson-liv.

lördag 7 mars 2009

Från början

Otto finns inte. Otto är en dröm som började för minst tio år sedan när jag som liten tjej ville ha ett husdjur och mina föräldrar sa nej. Nej var ett befogat svar eftersom min mamma är allergisk mot pälsdjur, och till slut fick jag ett akvarium. Det var ju roligt så länge det varade, men det är förvånansvärt svårt att kela med fiskar. Jag grejade med dessa fiskar hit och dit och matade och flyttade till byttor medan jag städade akvariet och höll på en massa. Under ett stort städningspådrag sprack ena sidan på akvariet och då var det slut på den delen av mitt liv.

Jag har alltid läst stora mängder böcker. Det har ändrats när jag på senare år har börjar läsa på universitet, men intresset finns där. Hundböcker har funnits med i repertoaren väldigt länge. De enda hundböcker jag inte läst har varit böcker om speciella hundraser. Det har inte intresserat mig eftersom jag länge vetat att hund var en omöjlighet.
Men så flyttade jag hemifrån, till egen lägenhet där husdjur visserligen inte var tillåtet, men idén vaknade ändå. Att jag är tillräckligt gammal för att ta ett sådant beslut utan att fråga mamma och pappa om lov.

Nu bor jag i en lägenhet där det är tillåtet med husdjur, tillsammans med en man som föredrar katter. Jag sitter dagligen och surfar på blocket och kollar vilka nya hundanonnser som finns ute. Vi har till och med varit och hälsat på en uppfödare, men jag är mycket tveksam till att det blir en valp därifrån.