måndag 8 mars 2010

Ja, vi lever!

Nu har det varit tyst från oss ganska länge, men vi lever och har hälsan. Jag har varit på en sex veckor lång praktik och det har gjort att inte så mycket annat har hunnits med. Otto har under praktiken fått ha min svärmor som dagmatte och det har fungerat bra och känts väldigt tryggt att han varit hos någon som både han och jag känner väl.

Han utvecklas hela tiden lite mera när man tittar åt ett annat håll, och inkallningen som aldrig riktigt suttit bra börjar arta sig och han kan slita sig från att stirra på andra hundar. Hundmöten på promenad går också mycket bättre, han ger inte ett ljud ifrån sig om inte mötande hund kaxar sig. Jag jobbar ju mycket med Otto när han är i flexi-koppel, men använder ytterst sällan knapparna utan försöker jobba med rösten istället. Vi provade ett tag att ha honom i lina, men det fungerade inte. Vi rör oss i för trafikerade områden för att det skulle vara nån idé.

Jag har börjat inse vilken liten pärla Otto egentligen är. Och mycket av det ligger i vad han inte gör. Han rullar sig inte i konstigheter som luktar illa, han äter inte äckel-päckel i skogen (bara rostbiff!). Han är måttligt intresserad av andra människor och de som på sin höjd är intressanta är de som kliar eller leker med honom. Han är skitsöt och därmed ganska välkommen i de flesta situationer (tror definitivt det varit annorlunda om vi hade haft en större hund). Han är lugn och sansad och finner sig snabbt i nya situationer, även om sånt som för oväsen fortfarande är ganska obehagligt (snöplogar, bussar, lastbilar). Mycket folk hemma är heller inte ett problem, även om han är märkbart trött dagen efter.

Det enda som dykt upp på senare tid och som är väldigt tröttsamt är att han skäller när tidningsbudet släpper morgontidningen i brevinkastet. Då är klockan typ 05:30, och jag kan tänka mig att det inte är jättepoppis hos grannarna även om jag inte hört någon klaga. Men det borde inte vara ett problem så länge till, för det är bara en provprenumeration som vi har.